Modelljärnväg – tanken tar form

Som erfaren fåtöljrallare, med vitrinen full av lok som behöver rastas, lät jag mig inspireras av diverse AoH-artiklar om bokhyllebanor och omsatte i ett första försök en liten rangerbangård med gott om växlar och möjligheter. Jag lödde strömanslutningar både här och var, för att försäkra mig om god kontakt överallt. Jag var mycket nöjd med spårplanen och gladde mig åt första provturen. Det var min Fleischmann BR94:a som fick den äran, ett exemplar som jag vet har goda gångegenskaper. Därför blev jag bestört när jag knappt kom över rakspåret utan att fösa på loket. Jag lyfte av loket och rengjorde all räls. Det var behövligt. Trasan blev kolsvart direkt. Att jag inte tänkte på det!

Så på med BR94:an igen och… jo det gick ju bättre nu, men, nåja, några tjuvstopp kan man väl acceptera. Men så kom vi till växeln och loket spårade ur. Och ut på nästa på sedan så tippade det nästan, för att rälsen var ojämn. Och spårade ur igen, mellan alla tjuvstopp. Jaha, det var alltså ingen god idé att lägga krut på Fleischmanns gamla 1600-räls, alltså den med pappbanvall och snabboxiderande metall i rälerna.

Skam den som ger sig. Som veckopendlare hade jag gott om tid i veckorna till detta bygge. Fleischmanns mässingsräls ur 1700-serien införskaffades. Papprälsen revs upp och en ny spårplan lades. Faktiskt ännu trevligare än den första.

Samma BR94:a fick återigen förtroendet att provköra och den här gången gick det galant. Både genom växlar och böjar. Underbart. Nu var det bara finputsningen kvar på elsidan, ordna avstängbara stickspår och så. Så jag kunde ha många lok framme! Köpte en koldepå och byggde ett sandtorn.

Men så lockade körningen igen och jag lyfte ned en Wehrmachtgrau BR52:a från Liliput – stel som en obehandlad parkinsonpatient. Och vips var det slut på fröjden. Växlarna var som till för att klättra ur i och minsta lilla böj var för snäv.

Nåja, det är ju ett känt lok att kräva stora radier. Jag lyfte ned nästa pjäs, den här gången en BR95:a, även den från Liliput. Gick klart bättre än den förste Liliputtaren. Men även den misstrivdes på alldeles för många ställen och det tog lite udden av det roliga.

Nu tänker du, det är väl roligare att rangera med små lok och då skulle ju problemet vara löst. En BR74:a, en BR80 och kanske en BR64:a. Njet och nicht. Storleken har betydelse, även i skala H0. Tjusningen ligger ju i de stora loken!

Så det kom av sig lite. Och sedan tog perioden med veckopendling slut. Den lätta möjligheten minskade och tillgången på tid minskade. Det hyllplanet står alltjämt upprest i garderåben och väntar på rätt tillfälle.

Nu vankas nya möjligheter tack vare en förestående flytt. Ett nytt hyllplan är redan på plats och räls finns. Denna gång gäller växlar med stor radie. Och god körbarhet prioriteras överfler spår. Planerna på att integrera även några treräls-AC-spår har hivats över bord.

Men så var det det där med epok och miljö. Epok III är ju bra, med sentida ånglok och ändå ett och annat ellok utan att det är helt omöjligt, när andan faller på. Men en rangerbangård… vad skulle den rangera? Tungtransportvagnar? Godsfinkor? Kändes så där. Så då började tanken forma sig att bygga en lokbangård. En servicepunkt för ånglok. Perfekt. Då slipper jag vagnarna!

Nu har idén fått mogna lite till och läste LOKs artikel i Allt om TÅG 5, där han beskriver SLJ och hur han sedan återskapade soptåget till sin modelljärnväg. Soptåg. Vilken dedikation att skapa något sådant! Det gav mig inspirationen att återskapa det som verkligen intresserar och fascinerar. Så nu planerar jag inte bara en lokgård, utan en en ångloksverkstad som sysslar med att beredskapsbevara ångloken i en tid när elloken tar över allt mer. Det ger mig en härlig möjlighet att blanda driftånglok, med avställda ånglok, konserverade lok, och beredskapslok som tas fram för provkörning. Direkt ur vitrinen – nej jag menar lokhuset.

SJ sparde ju inte bara sina ånglok i beredskap, utan räknade på att de behövde flera, vilket ledde till att de köpte TGOJ M3 och TGOJ S3a, som blev SJ E12 och SJ S13.
I den här tilltänkta världen kan det vara så att även utländska ånglok köpts in och ska placeras i beredskap. Men inte utan att utbildas på och provköras då och då.

Fortsättning följer.

Annonser

Om DonDoc

Moderator av Absolutman.wordpress.com Filosof, Författare och Forskare.
Det här inlägget postades i Modelljärnväg och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s