Sagolikt dop med en träig bismak

Ibland förundrar man sig själv. Som genom att frivilligt dyka in på ett dop. Varför? Av respekt för ens kamrat? För att träffa andra bjudna? Känna gemenskap? Sannolikt. Ens kamrater och närstående är otroligt viktigt. Jag säger hellre ett halvsunkigt jobb med bra arbetskamrater än ett toppjobb med usla arbetskamrater. Men nu var det dop det handlade om.

Till ett dop förväntas man komma med en dopgåva. Vem instiftade det? Handeln? Åtminstone sabbade de det. Förr fick ju barnet sådant som det kunde ha hjälp av på sin resa genom livet, som t.ex. en guldreserv. Vettigt. Men det har väl lite spelat ut sin roll i ett samhälle med dubbla skyddsnät och en god välfärd. En hög guldtackor tenderar istället att bli till besvär, i form av stöldrisk och höjda försäkringspremier som följd.

Det enklaste är ju att göra som handeln vill – konsumera något som ligger framdukat. Bäbissmycke, barnböcker, bäbiskläder, bäbisleksaker, bäbistjohej osv. Ärligt talat, är det något som gör barnet mer nöjd? Är det något som föräldrarna annars inte kunnat skaffa? Knappast. Och då faller en stor poäng med gåvan, tycker jag. Se bara på presentöppningarna: ”oj, en till xxx, så kul, tack så mycket… och vad har vi här, nej men, en till, tack, har ni kvittot kvar…” Det har man ju sett någon gång.

Så vad gör man? Tja, man går inte dit tomhänt, det får en att verka knepig på ett negativt sätt. Inte heller hade jag lust att spela Handeln i händerna, även om det var frestande i sin enkelhet. Tips på doppresent? Jag var länge inne på silversked, både användbart för barnet när det växer upp och ett reellt metallvärde. Jag har också silverskedar från dopet. Har jag använt dessa, på något sätt? Nix. Det är ju en fin gåva, måste man vara rädd om (=inte använda och absolut inte sälja). Hm.

Vad skulle kunna vara en bra doppresent, något varaktigt, något nyttosamt och något som inte är trivialt skräp? En bunt avlatsbrev? Nej, barnets föräldrar är inte katoliker. En upplevelse? Det är ju modernt! Men… tre månader gammal, vad vill man upplevelse då? Bröstmjölk och närhet. Men, vad sägs om ett träd? Beständigt. Nyttigt, inte minst i dessa koldioxidtider. Nu kanske du tror att jag gav bort några av min ekar. Men inte. Det skulle kräva engagemang av föräldrarna, i form av vattning och omplanering. Det ville jag inte lasta dem med.

The power of Google ledde mig rätt. Till Vi-skogen. Som odlar träd där de växer som snabbast och kanske gör mest nytta. I mörkaste Afrika. Så jag köpte en dunge, till en nydöpt unge. Lite kul är att det går att följa över nätet, klicka nedan får du se.

Vi-skogen - mitt träd

VISKOGEN_SE.B.init( {size: ‘medium’, tid: ‘9113’ } );

Valde jag rätt doppresent? Det beror på vem man frågar. Artig tacksamhet kan ju dölja vad som helst och barnet lär inte tycka något på många år. Så jag får gå till mig själv. Jag är nöjd med min dopgåva. Det får duga för mig.

Dopet i sig gav också en tanke: barnet var glatt och nöjd hela tiden innan själva akten och strålande när hon bars in av gudmor till dopfunten. Så började mässandet med psalmsång och så. Och då kände barnet vad som var på gång? För hon började hojta, alldeles otröstligt. Tanken som föddes var, försökte hon säga ”Nej nej nej, jag vill inte”?

Vaksalakyrka. Är modern avundsjuk på att barnet sover skönt på far sin? Och vad funderar prästen på?

Bilden är inte arrangerade och personerna har något med texten att göra.

Om DonDoc

Moderator av Absolutman.wordpress.com Filosof, Författare och Forskare.
Detta inlägg publicerades i Tankar och ord och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s