Den förste och siste i Flottan

Vad har vi här då? Vad skådar mitt norra öga? Det är minsann någon som kikar tillbaka.

Instängd bakom kätting, lås och bom (klicka på bilden)

Det verkar vara så att det inte bara var Fiona som garagerats för en låång vinter.

Jag kanske inte har varit helt tydlig med vad som faktiskt ingår i Flottan. Frida Folkvagn, Passat W8:an, känner ni, liksom Kajsa, min 40000-mila Audi 100, Bagga, min lågmilade Audi 100 och Fiona, en vit Scirocco, nyss presenterad. Men så icke att förglömma så har vi Sally. Sally var och är min första bil, en Volkswagen Golf LS 1975. Det är alltså Sally som står magasinerad här.

Sally köpte jag med under 10.000 mil på mätaren sommaren 1991, dvs några månader innan jag tog körkortet. Ett på papperet mycket förnuftigt och lagom kul köp som första bil. Det skulle visa sig att Sally var ett ganska krävande fruntimmer, som krävde ständig shopping för att vara nöjd, där jag under ett par år fick investera i nya bromsar, bromsrör, växellåda, stötdämpare men även kosmetiska saker som klädsel, ratt, stereo och växelspaksknopp.

Det kunde jag ha levt med, om det inte var för att hon var svårstartad. Trots utbyte av hela tändsystemet och noggrann inställning av både tändpunkt och förgasare, så var hon stundom helt omöjlig att starta. Hon gick mycket bra, när hon väl startade, men det var i princip bara jag som fick igång henne. Bra stöldskydd i och för sig.

Svårast att starta var hon när jag hade min blivande fru och numera ex-fru med mig. De två gillade inte varanda, vilket jag återkommer till. Jag minns en gång när jag låg inlagd på sjukhuset och de båda fruntimrerna skulle komma på besök. Det var knappt att Sally gått igång och sedan hoppat sig fram genom staden och lagt av vid varje rödljus. Så jag gick ned från sjukhuset, hoppade in och startade och hon gick hur snällt och fint som helst!

Men som sagt, dessa problem med att starta visade inga tendenser på att självläka och jag och mina bekanta var utan mer idéer. Det blev en Golf GTI parallellt och sedan ett knippe andra bilar, både som bruks- och hobbybilar. Sally övervintrade hos mina föräldrar, tills jag en dag hämtade henne till Uppsala, där jag bodde som gräsänkling i veckorna hösten 1999. Jag hyrde ett varmgarage och vi fann varandra på nytt.

Jag fortsatte felsökandet och provade olika förgasare och tändstift, men inget hjälpte. Hon tände till och med dåligt på startgas. Men så fick jag Idén – jag ringde till farfar för att få det bekräftat att det gick att göra så – dra en kabel direkt från batteriet till tändspolen. Jodå, det gör ingen skada. Jag provade. Sprayade startgas, hoppade in och vred om tändnyckeln. Och döm av min förvåning när hon startade och gick på tomgång!

Jag letade på mätutrustningen och mätte upp kabel mellan tändlåset och tändspolen och visst var resistensen i den betydande. Så felet var och hade hela tiden varit den kabeln! Gissa om det var häftigt att köra henne ur garaget för egen maskin för första gången på sex år. Det tyckte hon med!

Min dåvarande, som hon då var, fru flyttade efter och vi bytte bostad. Jag bytte varmgaraget mot ett parkeringshus alldeles in på bostaden och körde Sally dit. Hon var då bestyckad med en Passatförgasare, som flödade över och nästan dränkte henne tills vi var framme. Det var helt riktigt, kom jag på långt senare, eftersom den förgasaren var byggd för högt pumptryck med returledning, något som Sally inte har. Så med högtryckspump utan returledning, så var det en ganska väntad effekt. Men det visste jag inte då och det skulle få en avgörande betydelser för Sallys framtid.

Hur det än var, så besiktade jag henne i det här skicket och även om det inte blev blankt papper så hade jag henne godkänd för en månadstrafik där i början av 00-talet. Men jag hade ändå bestämt mig för att byta motor. Mer om detta i senare inlägg.

Min tid som student innebar gott om tid att skruva med Sally, men när doktorandtiden kom och senare yrkeslivet och småbarnsföräldratiden, så minskade tiden jag kunde lägga på Sally drastiskt. Så åter igen togs beslut om att ställa henne för förvaring och den här gången blev det i en lada vid vår stuga. Hon var inte nöjd med det, men desto nöjdare var min fru, som nu fick mer tid av mig, och som aldrig dragit jämt med Sally.

Sally pallades upp och surade – ”Ingen att prata med, inga framhjul – hur tänkte du nu? Vad ska jag göra här alldeles stick själv?” Det är snart fem år sedan.

Solen skiner på Sally i dubbel bemärkelse, även om just i detta ögonblick befarade att hennes sista stund var kommen (Klicka på bilden)

Jag röjde undan och kunde ta mig in till Sally som kisade mot dagsljuset. Där stod hon, dammig och dan, med ett gammalt trasigt getingbo på taket. ”Jaha, och vad vill du då? Ska du hit och sno några vitala delar? Vad?” Hon var inte nådig i sin dom mot mig. Även om hon verkade klarat sig bra i ladan, det verkar ha varit precis lagom dragit, så det inte blivit fuktigt därinne. ”Hörru, vad gör du med domkraften? Och vad ska du ha de där hjulen till?” Sally försökte verka morsk, men jag förstod att hon befarade att Den Sista Resan var nära förestående. Hon tänkte inte visa det, men det var klart att hon var skräckslagen.

Men så fick hon syn på påsen med drivaxlarna. ”Mina drivaxlar?” Hon såg längtande efter dem, men det var ju klart – varför spara några delar till en skrotad bil. Jag bytte vänster bakhjul som tappat luften. Så flyttade jag domkraften till framvagnen. Sally varnade: ”Hallå där, visa lite värdighet, använd åtminstone domkraftfästena!”

Att montera drivaxlarna på en bil som inte har motorn inkopplad hade två skäl – dels stabiliserar de framvagnen vid transport och dels gav det henne förtroende – man lägger inte tid på att montera drivaxlar på en bil som ska skrotas. (klicka på bilden)

Jag borstade av motorhuven från allt damm och tittade henne djupt i lyktorna: ”Ta det lugnt, Sally. Frun är borta och jag ska ta dig hem. Du vann!” Och sedan var det vana fingrar som monterade tillbaka drivaxlarna och bultade på framhjulen, så hon kom ned på marken och därmed var mobiliserad för avfärd. Avfärden är dock inte spikad. Definitiv uppställningsplats är inte avgjord och efter alla dessa år behöver vi inte hasta. Vi känner varandra.

Fortsättning följer.

Om DonDoc

Moderator av Absolutman.wordpress.com Filosof, Författare och Forskare.
Detta inlägg publicerades i Mina bilar och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s