Ångloken på Lärje 33 – vi tar genvägen genom Norge hem!

Vidare söderut, så diagonalar vi in från Sundsvall för att ta oss till Norge och Hamar. Du vet alldeles intill OS-byn Lillehammer. Där huserat Norsk Jernbanemuseum, alltså Norges motsvarighet till Sveriges järnvägsmuseum.

En fin liten utställning. Men betoningen på både fin och liten. Fast inte på en. Det var flera.

Utanför tuffade ett riktigt litet, men riktigt, ånglok några hundra meter fram och tillbaka med två vagnar som turisterna förtjust åkte i. Jag tog istället ett snack med lokföraren, som förstås även agerar eldare, på ett sådant litet lok. Först trodde jag inte att det var igång, men det såg ju lite märkligt ut, för det verkade varmt och när det sedan visslade var det ju glasklart att det var under ånga. Varför trodde jag inte det då? Jo, det var avsaknaden av lukten. Det luktade inte ånglok. Och förklaring fick jag av lokföraren, han eldade med träbriketter. Perfekt tyckte han, rent att hantera, enkelt att kasta in, tillräckligt med energi för det lätta arbetet. Och inget att slagga ur kvällen. Förvisso. Men de missar ju en hel och viktig dimension. Ånglok ska lukta ånglok!

Sedan hade de videovisning, modelljärnväg, järnvägsrekvisita och -kuriosa, barnjärnväg och ytterligare några små ånglok.

Men så hade det även ett stort ånglok, riktigt mäktigt faktiskt. En fyrcylindrig best, littera 49c, god för 90 km/h och en vikt på 145 ton. Jämför det med B 1037s matchvikt på 115 ton. Eller ett Rc-lok på cirka 80 ton.

Norges största egna ånglok genom tiderna. Fem stycken byggdes för Dovrebanan och loktypen kallades just Dovregubben, även om littera var 49c. Ganska så tyskt i designen

Reglagens placering sätter myror i huvudet på en svensk. Ingenting var ju där det brukar, förutom spaken för att öppna eldstadsluckorna möjligen. Men annars är ju funktionen densamma, bara man hittat dem.

Förarmiljön på Dovregubben. Mer tyskt än svenskt. Men funktionerna är desamma

En bit längre bort hittade vi ett skjutbord, alltså inte en vändskiva, utan, ja ett skjutbord. Används för att komma in på olika spår till verkstad och lokstall, precis som en vändskiva. Fördelen? Du behöver inte bygga ett rundstall, utan kan bygga fyrkantigt. Om nu det är en fördel. Nackdelen? Du kan inte vända lok med den!

Skjutbord, kör ombord och du kan komma in på nya spår


Skjutbordet kunde ansluta till det gamla lokstallet i bild, eller en verkstad, som låg bakom mig. Där höll Speno – rälsslipen – på att tvättas.

Fortsättning följer

Om DonDoc

Moderator av Absolutman.wordpress.com Filosof, Författare och Forskare.
Detta inlägg publicerades i Normalspårig järnväg och märktes , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s