iLandsproblem i Tillvaron – Filosofi XVIII – kreativitet vs lidande

Kreativitet.
Kreativitet som får utlopp och som producerar, är inte det vad vi strävar efter?!

Vi har renoverat och förbättrat bilar och motorer, byggt hus, modeller, skrivit texter, gjort musik. Skapat, helt enkelt.

Numer har vi svårt att komma igång, att få till det, osv. Ibland får vi våra ryck, ibland blir det något, men på något sätt inte alls på det sätt vi vill minnas att vi höll på förr. Vi har skyllt på att vi blivit för kräsna och har svårt att genomföra våra planer. Vi har skyllt på att det är i planeringen som nöjet ligger.

Men ändå minns vi det vi gjort och önskar att vi inte tappat den tråden. En parallell till detta kan ses i konstnärer, musiker, designrar och till och med programmerare. Det är tämligen vanligt att de harvar runt i en missär ett tag, tills de producerar något stort, något som får genomslag. I denna veva är de ofta mycket produktiva och skapar de flesta av sina klassiska, stora, kända verk, oavsett om det rör sig om dataspel eller tavlor. De blir kända, tjänar pengar, skaffar bättre förutsättningar, bättre bostad, bättre utrustning, röjer problem med försörjning mm. Och ofta slutar det där. Inte för att de tar pension för den inkomst de fått, nej ofta dyker de upp fler verk, med det kommer färre och med lägre kvalitet. Slående vanligt i historien.

Du ser parallellen till våra liv, som börjar bli mer avspända, lagda till ro, ordnade. Det är som om kreativiteten dör, eller åtminstone utarmas, när missären, ångesten och eländet flyr tillvaron. Hur gärna man än vill, hur man än försöker, hur välutrustad och motiverande ens omgivning tycks vara, så har kreativitetens flamma slocknat med lidandet.

Se på större perspektiv, se så kreativt, vilket skapande och vilka landvinningar som gjordes under och strax efter andra världskriget, trots bristen på utrustning, råvaror, intellektuella utbytet med andra. Det är få enskilda händelser som ett krig som för ett land framåt så mycket i utveckling, sett över en längre period. Visst, det blir skador och lidande som kräver uppbyggnad och omvårdnad, men sett till allt tar utvecklingen ett stort steg framåt.

Det är för oss ingen lösning direkt, men om det är så för oss med, så hjälper det till att förstå situationen för att kunna göra det bästa av den. Vi kanske har våra kreativaste år bakom oss. Att bygga en verkstad på 70 kvadratmeter kommer troligen inte att åstadkomma fler banbilar eller räserbilar. En fullt utrustad inspelningsstudio kommer inte att skapa fler hitlåtar. Det skapas inte fler superidrottstalanger med en modern idrottshall.

Nej, dessa skapas i trånga, kalla garage, eller på någon skum bakgård, under vidriga förhållanden, drivna av inspiration och hängivenhet. Har vi verkligen den dedikation som krävs längre? Jag tror inte det. Jag tror att vår chans, det är att ta fram den större plånboken och köpa ett nyckelfärdigt åk och njuta av det.

Jag har insett ett dilemma som jag dras med, det kan sammanfattas med meningen ”Det är synd att röra det, det fungerar ju nu”, som kan härledas både från Maskinens första lag: ”Fungerar den – rör den inte!” men även, som vi diskuterat, rädslan för att misslyckas.

Vart tog en obotliga optimismen vägen? Den som var så framgångsrik! Att t.ex. plocka ur beach buggymotorn för en renovering i början på säsongen! Jag tror att tidsperspektivet har ändrats en hel del under tiden som gått. För att analysera det exemplet vidare – då på den tiden var sommaren fortfarande låång. Att jag inte hade jobb efter augusti störde eller oroade ingenting, det var ju långt borta.
Idag är det som att en sommar är fullplanerad och över innan våren ens har börjat, så jag är helt enkelt avskräckt från att hinna med något utan att ens försöka. (Läs mer om att tiden inte är konstant här)

En god kamrat sade något som väckte mig och fick mig att inse hur illa det faktiskt var: Vi gick i garaget och inspekterade flottan. Jag redogjorde för syftet och planerna med de olika vagnarna och när vi kom till slutdiskussionen konstaterade jag att Oves (min VW Jetta) maskineri ska transplaneras till Sally och jag sade något i stil med att Ove ju trots allt fungerar bra (med baktanken i att de vore lite synd att skruva isär en sådan pjäs), medan kamraten helt enkelt replikerade att det ju var bra att den fungerade om nu delarna skulle användas till Sally. Det kan vändas och vridas och ursäktas och förklaras, men hans naturliga, enkla svar bör tas som en kalldusch – snabbt, klart och uppfräschande. Det är ju klart att maskinen som ska i Sally ska fungera!

En annan tanke kring detta att planera vs att utföra och de enorma problemen med att kom igång, och mer att avsluta påbörjade projekt som ändå inte kommer bli något, kanske kan härledas skolan. Ja, den vanliga skolan. Varför? Jo, den menar jag var hämmande. Hämmande genom att man inte hade något för att ta initiativ, att komma igång, att försöka bli klar. Lektioner startade när de startade, prov kom när de kom. Det var bara att vänta ut dem vare sig vi ville eller ej. Arbetade man på flitigt belönades man inte med att komma i mål, utan med extra uppgifter, knappast en morot. Och det klart att vi formades av detta, så nu när vi lever och har kontroll över våra liv, ja då kan vi inte konsten att ta oss för med det vi vill, för vi är helt enkel stöpta till att vänta på att uppgiften sätts i händerna på oss.

Det kan vara en förklaring, men som alltid ingen ursäkt. Det kan vara bra att känna till orsaken för att lättare hantera ett problem, men det är ingen lösning att skylla på det.

Du är sant! Ur lidande föds storverk.

Vi har det för bra. När var sista gången som du funderade om du skulle bli mätt den dagen?

VAA !!! Har du aldrig av fattigdom gått hungrig till sängs?

Jag måste erkänna att inte heller jag av fattigdom svultit, även om pengarna faktiskt var slut och ingen mat fanns under ett antal perioder, så fanns det ändock kontanta medel till nöjen varje helg. Då var det inte fattigdomen som svalt ut mig, utan DUMHETEN! Dock var det just under denna period i Livet som jag renoverade GTO:n, Taunusen, delvis Commodoren, skruvade med Silverpilen och drömde om faktiskt så här i eftertid uppnåeliga mål.

ATT LIDA ÄR BRÄNSLET I SKAPANDETS MOTOR.

Snart är det slut.

Livet alltså.

Ta det inte som en dödsdom utan vänd på det.

Snart, inte nu, alltså finns tid kvar.

Vi har oåterkalleligt lämnat den första tredjedelen (läs om livets faser här).
Det ska vi njuta av.
Vi befinner oss faktiskt i den perioden av våra liv där vi har möjlighet att uppfylla de drömmar som vi hade i tonåren. Där satt vi och sade som så :

Vad tror du att din första bil blir?
En trimmad Volvo 142:a eller en Räser-PV?
Hur ska du bygga om den? (Aldrig fanns ju tanken på att man bara skulle köpa en bil för att flytta det berömda arselet, O NEJ, man skulle sänka och höja och choppa och lacka och trimma och hijacka och kedjeratta och och och och det är ju enkelt och för så skulle det ju vara.
Vi befann oss på ett omedvetet plan av lidande. Så måste det ha varit för aldrig senare i mitt liv har väl allt varit så självklart. Bilen Ska Ju FörFaen Byggas Om I Grunden Den Som Tvivlar På Det Han Känner Inte Mig (och min hjälpsamma far som inte tvekar att skruva ihop L-a:s snabbaste motor bara jag ber honom men det behövs ju inte för det kan jag ju själv, man läser väl Bilsport och Colorod) Ja.

Hur lider vi idag?
Jag talar inte om det verkliga lidandet det som verkligen gör ont utan det lite självvalda lidandet som de flesta konstnärer befinner sig i.
För visst är det väl så att en lidande konstnärlig bohem faktiskt själv har valt att lida för att kunna utföra sina drömmar.

Lidandets Väg.

Hur ser den ut?

Hur såg den ut?

Vi lider idag av sådant som inte är bra?

Hur ska vi kunna skapa Positivt Lidande?

Här följer några spontana förslag (Jag har förresten druckit 2 st folköl och lider inte det minsta just nu.):

• Fattigdom (Givetvis självvald och kanske inte på riktigt)
• Berusning (En viss fylla föder positive, kreativa tankar)
• Drömmar (På låg nivå dvs. Volvo 142 inte Porsche Turbo)
• Ligga inför ramen på en snålt tilltagen budget. (Vi kan ju faktiskt om vi vill köpa en Porsche Turbo eller en Ferrari Testarossa eller en Lamborghini Countach om vi verkligen vill).

Ja visst. I ärlighetens namn vem vill ha en radikalt taksänkt Volvo 142 med Ludvikastuk, kedjeratt, vråltrimmad B20 och krossad plysch-inredning som enda bruksbil?

Vid närmare eftertanke så skulle jag, åtminstone för en tid, vilja vara en sådan hjältekvarleva.

Man är kanske samme unge drömmare som man en gång var när man tänker efter.

Andra filosofiska inlägg här

Om DonDoc

Moderator av Absolutman.wordpress.com Filosof, Författare och Forskare.
Det här inlägget postades i Filosofi och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till iLandsproblem i Tillvaron – Filosofi XVIII – kreativitet vs lidande

  1. Bertil Johansson skriver:

    Ett mycket bra inlägg, tycker en som har mindre än en tredjedel av livet kvar. Att skapa ur fattigdom är kreativitet, att skapa när man kan köpa alla verktyg och delar man behöver, det är tråkigt! Det äör Ikea-montering!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s