Ångloken på Haparandabanan – 35 Morjärv igen och dags för sista passet

Morjärv och det börjar skymma. Vattentagning som tar tid igen. Gasljuset tänds på B 1037 som går först och även inne i hytten tänds gasljuset för att lysa upp manometrar och vattenståndsglas.

Mikael, som lämnade över skyffeln till mig här, har även denna gång gjort ett gott jobb och fyren var i gott skick. Och precis som jag bad honom, så var pannan bara halvfull med vatten. Det är viktigt för att kunna ladda fyren inför avgången, utan att säkerhetsventilen löser ut. Att samtidigt fylla pannan med vatten, kyler den och fyren kan laddas hårdare. Vilket är väsentligt speciellt i detta fall när Backarna väntar.

Återigen minns jag hur Skjutbanebacken sög ut min bädd av kol och hur trycket sjönk i Hataträskbacken. Den här gången skulle både jag och Lennart utkräva vår revansch. Eller skulle vi även denna gång få det oerhört slitigt? Redan förra gången var det så tungt och brant att det var svårt med fästet för loken, då var det högsommar, nu var det höghöst med mer fukt med i ekvationen.

Problemet som vi både ställdes inför här i Morjärv var avgångstiden. Att ladda fyren kräver tidsprecision: för tidig laddning och säkerhetsventilen blåser, för sen laddning – ja då kan du själv lista ut bekymret…

Jag fick en preliminär avgångstid och började utifrån den uppskattningen att lasta kanterna på fyrboxen fulla i stenkol. Trycket var nere på 9 kilo, sotare och damprar stängda. Det glödde bara i bädden.

Så kom lokförare Martin Svenson upp i hytten igen, Martin som är lugnet själv, säger att vi har avgång om fem minuter och blev lite stressad av bristen på tryck och fyrens skick på B 1037. ”Full sotare och nu måste du ladda utav bara sjutton.” Och så lugnade han sig: ”Ja, fast det vet du ju. Och i det här fallet tror jag inte att man kan överladda fyren”

Fem minuter! Oj, det var en chock. Jag skyfflade allt snabbare, lade som sagt på sotare så att ångan skapar ett drag i fyren. En mörkgrå rökpelare reste sig ut skorstenen på B 1037 när fyren svarade på tillaget. Jag slog på injektorn för att fylla upp pannan.

Tommy äntrar hytten och drar i ångvisslan, så passagerarna kliver på. Jag skyfflar visade och börjar bli trött. En uns av tvivel och ångest kommer smygande. Trött innan avgång är inget vidare. Jag sparar lite på krafterna och tittar på manometern. Den stiger långsamt, lite för långsamt. Jag skjuter undan orostankarna och de ersätts med en hälsosam dos av pirr och nervositet. Tommy tittar på mig och trycket för att bedöma när avgång är lämpligt. Jag fortsätter ladda fyren med Martins ord i huvudet ”jag tror inte att man kan överladda”.

Fortsättning följer och då är det avgång från Morjärv

Jag har ingen ljudupptagning från den stunden, eftersom allt fokus går åt till loket, men följande klipp är från en rörelse tidigare på resan

Om DonDoc

Moderator av Absolutman.wordpress.com Filosof, Författare och Forskare.
Det här inlägget postades i Normalspårig järnväg och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s