Ångloken på Haparandabanan – 36 Skjutbanebacken och Hataträskbacken

Både Tommy på B 1037 och Mats på B 1085 drar i ångvisslan för avgång från Morjärvs station. Och alla vet vad som gäller, från förare och eldare till publik och passagerare. Fullt ös från start! Och det råder inga tveksamheter om att Tommy skulle ha underskattat uppdraget, han lägger ut så mycket det går.

Njut av maskiner i arbete på denna videoupptagning från avgången från Morjärv. Lägg märke till att det är fler än vi som är exalterade över ångloken. 55 sekunder in i klippet hörs det tydligt när ett av loken tillfälligt tappar fästet.

Vi drar iväg och jag får lite av den där känslan som när man precis skickas ut från plattformen i stora berg-och-dal-banan, ungefär ”åh, hur ska det här sluta”. En stor skillnad här är att det är vi som sitter vid spakarna, och ja, det är lugnande.

Skjutbanebacken börjar direkt efter Morjärv, ja det är i princip start i svagt motlut och därefter in i en kurva och uppför, uppför, uppför. B 1037 drar iväg så mycket som fästet tillåter och Tommy balanserar henne på gränsen.

Jag skyfflar in kol i mitten av fyrboxen och öppnar mellandampen och bakdampen. Draget från skorstenen suger luft genom damprarna och fyrboxen och det kol jag lastat in tänder i en gulvit brand. Den rejäla laddningen gör att trycket stiger mot rödmarkeringen vid 12 kilo, istället för som vid en normal start sjunka ett kilo.

Vi nästan flyger upp för Skjutbanebacken och trycket fortsätter att stiga och jag kan ta en paus i eldandet. Vid 12,5 kilo öppnar säkerhetsventilen men manometern fortsätter ända upp till 13 kilo. Det gick alltså att överladda. Men vi har Hataträskbacken kvar…

Jag kikar ut genom hyttens lilla runda fönster mot rökpelaren. Det syns inte så mycket i kvällsmörkret, annat än gnistregnet. Och om B 1037 gnistrade som ett fyrverkeri från skorstenen, så var det inget mot den vulkan som B 1085 hade i skorstenen bakom! Se ett par bilder från Hataträskbacken här och hör ljudet från den närmaste vagnen här.

Jag fyller på ett par skyfflar kol i nedförbacken mot Hataträskbacken och trycket ligger alltjämt över 12 kilo. Men Hataträskbacken är för järnvägen vad Eau Rogue är för Formel 1. Och här går det åt ånga. ”Ladda!” uppmanar Tommy när trycket snabbt sjunker. Jag öppnar luckorna och skyfflar metodiskt in kolet. Det är så bländande vitt att det är svårt att se där inne och mörkerseendet därefter är… nedsatt. Jag lastar in så mycket det går, innan hettan får det att ryka om kläderna, och jag stänger luckorna igen. Dricker och öppnar injektorn. Vattenståndet har snabbt blivit lågt tillföljd av att ånga förbrukats häftigt och Tommy får starta sin injektor med.

Jag fortsätter att elda och elda, och håller koll på så att inga hål uppstår i bädden, för då sjunker trycket snabbt. Det är fruktansvärt hett och tungt, och ljudet är magnifikt. Det tuffar öronbedövande och rytet från skorstenen känns ända in i hytten.

Men så plötsligt ändras ljudet, Tommy lägger in på skruven och den allra mest intensiva branden i fyren hejdar sig något. Jag förstår det, men kan inte riktigt tro det, så jag kliver över till vänstersidan på hytten och frågar ”Är vi uppe?” ”Jag tror det” säger Tommy med ett lätt leende.

Hur gick det till? Jag menar, så förhållandevis enkelt, jämfört med förra gången? Jag tror svaret är en blandning av mer fart, mer tryck, mer fyr och mer erfarenhet.

Även om vi hade några backar till kvar, så var det mest myskörning tillbaka därefter. Ett kort stopp för avstigande i Niemisel och sedan vidare genom mörkret. När vi sedan rullar in på en station med gula natriumlampor blir jag först förvånad, finns det så stora stationer på Haparandabanan? Men det var förstås Boden C. Och helt plötsligt kändes den långa resan kort!

Men vi hade klarat det. B 1085 höll ända hem och vi fick vår revansch på Backarna. En fantastisk känsla.

Vi rullade in och stannade på spår 3, så att resenärerna kunde stiga av. Och det var många som spontant kom fram och växlade några ord och alla var nöjda. Härligt!

Vi hade klarat resan med Första ångtåget på nya Haparandaresan, men en hel del jobb återstod. Så fortsättning följer här.

Om DonDoc

Moderator av Absolutman.wordpress.com Filosof, Författare och Forskare.
Det här inlägget postades i Normalspårig järnväg och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s