Kvartalsekonomi och vinstmaximering – iLandsproblem av tiden

Ett av vår tids iLandsproblem kallas effektivisering och vinstmaximering.
Kvartalsekonomerna lägger sina mörka mantlar över bra företag och är lakejer till VD:ar och kortsiktiga aktieägare.

Tillsammans med fackets krav på ständiga reallöneökningar så driver kvartalsekonomerna tidigare bra arbetsplatser till stressens institut, där det inte finns tid för något annat än kronisk produktion. Och den anställde som inte orkar eller – gud förbjude – inte vill, gör sig inte besvär.

Men vänta nu.
Vad hände då med alla andra?
Ja, alla som är arbetslösa, sjukskrivna eller utbrända? De som inte är eller bedöms vara kapabla till maximalt slit varje dag, varje timme, varje minut. De upphör ju inte att existera bara för att de inte passar in i kvartalsekonomens slimmade personalstyrka.

Tittar vi istället nationalekonomiskt på hela situationen, ser det tämligen komiskt ut. Vi låter en ganska begränsad del av befolkningen i arbetsför ålder arbeta och dessa kör vi till bristningsgränsen. Medan de andra är avställda. Tja, det kanske fungerar på järnvägen, där man kan ställa av några individer och bara köra med de bästa. Typ så som Green Cargo nu gör med TGOJs Ma-lok.

Men eftersom alla som är dugliga åt kvartalsekonomens företag får betala för de andra oavsett, kan det vara värt att ta sig en tankeställare. Dessa betalas genom skatter och avgifter. Alternativt genom att företagen inte har så slimmad bemanning, så att även dessa icke-toppresterare har en plats. Det finansieras genom en lägre lön för just toppresterarna. Sannolikt tar det ut varandra i slutändan.

Vad har vi att vinna på detta då?

För icke-toppresterarna är vinsten uppenbar. De får ett jobb att gå till, en strukturerad tillvaro och en regelbunden lön. En mening i tillvaron och ett socialt umgänge med arbetskamraterna.

För toppresterarna då? Vad är deras vinst i detta? Fler anställda innebär att arbetsplatsen inte är lika krisartad känslig för när influensan slår till, för tro det eller ej, så gör influensan måttlig skillnad på toppresterare och andra. Med en slimmad organisation kan konsekvenserna bli förödande om bara en eller ett par ligger hemma i sjukdom. På vissa ställen blir det så illa att man får ta in dyra konsulter för att klara verksamheten. Det slipper man med fler anställda.

Jobbet är inte bara produktion, lön och karriär för de flesta, det är även en social tillställning. Med slimmad och vinstmaximerad organisation finns begränsat utrymme för fikaraster och viktiga diskussioner där. Med fler anställda kommer dessa situationer tillbaka.

Det leder till både terapeutisk framgång – problem som depression, ångest och andra mentala misärer kan motas i grind bara av att samtala med sina medmänniskor. Det är ju så professionella gör också. Pratar. Personalen och befolkningen blir friskare.

Resultatmässigt behöver inte långa fikaraster vara förödande. Hur många lysande idéer har inte slocknat för att de inte diskuterats fritt, stötts och blötts? För att inte tala om alla idéer som inte ens kunnat flamma upp. De har helt enkelt kvävts under kvartalsekonomerna mörka mantlar och hetsen på prdouktion, produktion, produktion…

Läs hur kvartalsekonomerna driver företag till uppköp, omorganisation och annat… här

Om DonDoc

Moderator av Absolutman.wordpress.com Filosof, Författare och Forskare.
Det här inlägget postades i Tankar och ord och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s