Dubbla B-lok på nya BJ – del 3

Hur började detta? Läs här

”Jag vill ha 12 kilo och fulla glas kl 10:22” var lokförare Martins tydliga ord till mig innan han lämnade mig med B3 130 längst fram i tågsettet på Göteborgs C.

22 minuter över tio var vår avgångstid för detta ångtåg mot Varpmossen. Vagnarna är alla värmda med äkta ångvärme, som matas av det bakre ångloket B 1037. Våra passagerare är främst prominenter från Trafikverket och ansvariga för väg- och bana-bygget mellan Göteborg och Trollhättan.

Nu, mer än någonsin, ska vi definitivt inte blåsa några säkerhetsventiler, inför dessa passagerare och mitt på Göteborg C. Visst skulle det räcka långt med elva kilos tryck, men maximala tolv var beställda och förstås utmaningen att precis balansera på maximalt tryck utan att blåsa. Samtidigt förutsätter det att avgångstiden hålls.

10:20 och väldigt många passagerare är fortfarande på perrongen. Hur många är verkligen passagerare och hur många är bara här för att titta på? Martin har inte återkommit till hytten. Jag stänger av sotaren för att lugna fyren och tankar upp glasen det sista. Röken från skorstenen blir tjockare och står inte rakt upp längre, utan blir istället vinden följsam, så att den stundvis omsveper hela loket.

10:22 Perrongen töms. Det blåses för avgång. Vi har klarsignal framåt och Martin är plötsligt på sin post tillsammans med Kristoffer som ska repetera signalerna. Jag lägger in några skyfflar mitt i fyren och öppnar bakdampen. Martin smyger iväg oss och resan har börjat. Och jag är övertygad om att alla vi uppe i hytterna ser oss som oerhört priviligerade över att få framföra dessa 100-åriga maskiner.

B3 130 jagar ut på nya BJ

B3 130 på nya BJ. Teknisk paus för att känna på lagren. Samtliga är lagom ljumna, inklusive vårt nya tenderlager. Skönt. Röda hjulringar hade många privatbanor på sina lok och syftet är inte bara att det ska se snyggt ut – det underlättar att se sprickbildningar i dem med

Resan var lätt, banan ganska platt och rak och med dubbla ånglok framför sex vagnar var det lättare än resan på Haparandabanan (här)

När tåget går som, just tåget, så finns det ibland andra omständigheter som sätter käppar i hjulen. En ilsket röd stoppsignal vid Än tvingades oss till vila. Orsak – någon på Trafikverket (som var kvar på kontoret) var osäker på om ånglok kunde åka i tunneln som vi hade framför oss.

Stopp var det här, menade Trafikverket som plötsligt var tveksamma till att släppa igenom våra ånglok genom tunneln en bit bort.

Skulle Än betyda vägens Ände för oss?

Rött ljus! Martin, Kristoffer och jag har klivit ur B3 130 i väntan på besked.

Och vi stod där och kunde inte bättre, allt med telefonerna gick varma.

Halt! Det oplanerade stoppet gav möjlighet till lite fotografering. B3 130 leder B 1037 och båda ångloken fungerade prickfritt (klicka på bilden)

Kristoffer, Morrgan och Martin inväntar besked, allt medan det haglade förslag som påskjut med diesellok och hemfärd. Inga vettiga alternativ…

Eldarens privilegium är att han alltid vet vad han ska göra – hans uppgift är att se till att loket mår bra och är redo för avgång. Mycket tacksamt när det blåser politik i vinden.

Plötsligt säger Morrgan: ”Nu är det klart, nu kör vi. Men med lätt ånga genom tunnlarna” och med de orden tändes den gröna lampan framför oss och vi fick bråttom upp på B3 130. Lättånga genom tunnlarna?! Vänta nu… de är ju kilometrar långa och går i motlut. Det blev full acceleration och en sprint mot tunnelmynning, för att ha så hög fart som möjligt och därmed kunna cruisa oss igenom.

För att bilda så lite rör som möjligt, eldade vi ingenting genom tunnlarna, vilket innebar att vi kom igenom med en tunn glödbädd och fortfarande i uppförsbacke. Så då blev det elda så mycket det gick igen och det gällde att snabbt täppa till alla hål som bildats i bädden, för att få upp trycket igen.

Vi nådde fram till Varpmossen obetydlig sena och våra passagerar myllrar ut för att vara med om avtäckningen av granen Fredriks son. Med sina gula reflexvästar såg det nästan ut som ett dagis ute på vandring. Vädrets makter var med oss, alla såg och hörde bra och det hela var mycket lyckat. Fast bäst utsikt hade vi uppe i lokhytterna förstås.

Dessutom hade vi en liten uppgift att utföra. På given signal, blåste ångloken en improviserad fanfar för Fredriks son.

I nästa del tar vi oss hem till Lärje igen

Annonser

Om DonDoc

Moderator av Absolutman.wordpress.com Filosof, Författare och Forskare.
Det här inlägget postades i Normalspårig järnväg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s