Just nu pågår löne– och avtalsförhandlingar mellan fack och arbetsgivare, medan utvecklingssamtal hålls mellan chef och medarbetare.
Gemensamt för alla arbetstagare är: mer lön och mer reallön.
Vem vill inte ha mer lön för sitt jobb?
Problemet är dock att någon måste finansiera detta, dvs att någon då är beredd att betala mer för din produkt eller din tjänst.
Så är det sällan.
Tvärtom nästan förväntar vi oss att det mesta ska bli billigare.
Billigare genom effektivisering och genom att använda billigare arbetskraft, tex i Kina.
I fallet billigare arbetskraft i låglöneländer, så tappar vi helt jobbet och hela lönen. Fel väg.
Då kvarstår effektivisering. Och den måste vara så kraftig att produktens pris hålls nere, samtidigt som den betalar löneökningen för dig.
Så vad innebär det?
Att du måste arbeta mer och hårdare.
För att täcka upp för en insparad tjänst. För att producera mera.
För att öka kvaliteten.
För att öka servicegraden.
För att öka flexibiliteten och bättre anpassa sig till kundernas krav och behov.
Samtidigt klagas det på ökad arbetsbelastning.
Det rapporteras om utbrändhet, kollegor som går in i väggen, som leder till att andra kollegor får jobba ännu mera.
För vikarier – numera heter det ”nån från ett bemanningsföretag” – är det ju ingen idé att ta in, det finns ingen som hinner lära upp dem. Det är bara dyrt.
Och vi skulle ju spara på kostnaderna. Så att vi kan få högre lön.
En löneökning vi får slita hårt för på jobbet varje dag.
För någon vecka sedan klagade vårdpersonal på att de fick håltimme i schemat mitt på dagen, därför att de behövdes mest vid pensionärernas morgon- och kvällsbestyr.
Förvånad? Inte jag. Det är en effektivisering som finansierar löneökningen. Tro det eller ej, men du tvingas jobba mer för att få mer betalt.
Och när lagen reglerar 40-timmars arbetsvecka kan det bli på det viset. Eller högre tempo.
Denna effektivisering har även lett till slimmade organisationer. Dvs att färre ska göra samma sak som tidigare och att inga marginaler finns.
Det byggs upp en förväntan om att jobba även om man inte är kry. Från chefen som behöver resultat, från kollegor som inte mäktar med att du är borta från jobbet.
Denna slimning av arbetsplatserna bidrar i hög grad till utbrändheten. Fast inte på det sätt som man kanske först tror. Det är primärt inte arbetsbelastningen som gör skadan, utan frånvaron av socialt samspel.
Arbetet har i alla tider varit ett ställe att vara social på, att ha ett umgänge med sina kollegor. Det är detta som försvinner i och med effektivisering (även om afterwork troligen uppstått för att något mätta vårt skriande behov av umgänge).
Vi kan ta ett konkret exempel. När jag började jobba på apotek var vi så pass många att arbetsplatsen var ganska robust mot influensaperioder och vab.
Vi var så pass många att kl 10 gick hälften av personalen och fikade tillsammans, i lugn och ro. Därefter fikade den andra halvan. Socialt, avslappnat och trevligt.
Detta var i början av 90-talet.
Sedan gick det gradvis utför.
En display med antalet väntande kom upp i fikarummet och var ett stressmoment.
Senare spreds fikat ut på allt mindre grupper.
Till slut var vi så få på jobbet att vi fick fika en och en.
Visst var lönen rent usel i början av 90-talet, men nu är istället arbetsmiljön och arbetsförhållandena usla.
Var går gränsen?
Vad är lagomt arbete och rimlig lön?
En hållbar arbetsplats?
Hur mycket är Du beredd att gå ned i lön för att få ett drägligare arbete?
Läs gärna om
löneökningar, kvartalsekonomi och vinstmaximering
kostnadsjakt och internfakturering
kostnadsjakt och rullande lager
uppköp, omorganisation, och undergång
Absolutman 