Florens – alla säger att det är så vackert där. Det såg vi inget av.
Infart i Florens. Bedårande, inte sant?!
Absoluta centrum av Florens, med järnvägsstation till vänster, rådhustorg, en underjordisk galleria i öststatsdesign och längre bort katedralen. Vad är det som är vackert?
Varmt var det i alla fall, 35 grader, precis som i Pisa. De offentliga toaletterna i gallerian vaktades av en kvinna som nogsamt kontrollerade att man avlagt den frivilliga avgiften.
Det började bli hög tid att äta, frukosten… uteblev (här) och i Pisa (här) fick vi inte äta på ristoranten eftersom vi inte tillhörde något resesällskap!
Efter lite promenerande valde vi ett ställe som såg bra ut. Det var okej, men inte en grad mer. Trots att vi åt pasta, som de borde kunna, var det torftigt och tråkigt och det hade varit lätt att göra det bättre själv. Torrt bröd serverades till detta och på tal om servera – vi fick betala en bords- och serveringsavgift om 20 kr per person. Servitören, det var en äldre man, var oengagerad och det tog tid för kocken att få fram maten. Maten kostade ytterligare 140 kr, en simpel lunch! Håll det i minnet tills vi kommer till Garmisch Partenkirschen om en stund.
Nej, slitet, smutsigt och fult, det var Florens. Och tro mig, vi fick en ofrivillig sightseeing tack vare GPS:en, så vi har sett allehanda delar av staden.
Florens mitt på stora torget. Slitet, slarvigt och allt
Ett italienskat trafikljus
Odlingar och smalt. Hit lurade oss GPS:en när vi bara ville ut från Florens. Här var det bra att kunna manuellt växla DSG:n så att den motorbromsade!
Efter en stund bestämde jag mig för att strunta i GPS:ens instruktioner och köra efter italienska vägskyltar – hur skulle det sluta?
Bättre än den tjatande GPS:ens vägvisning skulle det visa sig – vi kom strax ut på Autostradan norrut och jag kände att jag fått nog av Italien också. Så trots att vi skulle passera genom bilkunnigt område, inkluderande Turin (Fiat), Saint Agata (Lamborghini) och Maranello (Ferrari), så var målet nu att komma ut ur Italien detta dygn.
Ett lokalt märke – IP, bilden tagen i den desperata flykten från södern
Den sista Agip-macken vi såg på denna resa
Det går att hålla god fart i Italien och det här med att det skulle vara så farligt på italienska motorvägar kan inte inte hålla med om. Visst var det rätt vanligt att italienarna skar kurvorna och därmed gjorde det lite smalt för medtrafikanten intill.
Precis som svenskar och fransmän har även italienarna problemet med att många bilister ligger kvar i vänster körfält, trots att omkörningen är klar sedan länge, som om de inte ids byta tillbaka till höger körfält, för att det kanske kommer en till omkörning längre fram. Detta obstruerar trafiken och minskar framkomligheten.
Men till skillnad från fransmännen, så fungerar trafiken på de italienska motorvägarna så att de är tämligen raska på att flytta sig när man kör upp tätt bakom dem. Nästan som att detta vore deras praxis.
Vi pressade på för att nå de tyskspråkiga områdena innan dagen var slut och med god marginal till midnatt bröt vi igenom den italiensk-österrikiska gränsen och tog södra infarten till Innsbruck, för att slippa de österrikiska motorvägsavgifterna. Regn och mörker, men vad gjorde det? Innsbruck i mörker är trivsamt, men vi fortsatte upp i bergen, till den lilla skidorten Seefeld im Tirol för nattvila.
