Fusk, fukt och ansvar – del 12a – det ljusnar i sinnet och stenbumlingen är lös

Det finns kanske inget som är så viktigt som att hålla sig själv och sina nära vid gott mod. Att inte förlora tron och hoppet. Det låter plötsligt nästan religiöst, men det gäller även utan gudar.

I detta fall handlar det om att jag återupptagit omdräneringen med alla tillhörande problem som uppdagats med huset, efter sommarledigheten.

Jag fick nytt hopp när jag passerade förbi en arbetsplats bara ett stenkast bort. En synnerligen maskulin grävskopa arbetade med att bokstavligen schakta bort ett gäng gamla garagelängor. Jag stannade. Hälsade. Och frågade.

Snart kom den gula leksaken hjulande runt knuten på huset och ställde upp sig. Stenen, som ligger i vägen för dränering, murarbete och vidare grävning – och som verkligen blivit en stötesten – tycktes ducka i sitt hål och ta skydd mellan huset och garaget.

20140808-123959.jpg

Och det var trångt för en grävskopa av den här storleken. Vi började med att dra en kätting runt de 4 korta armeringsjärn som stuckits in i stenen för att utgöra dragfäste. Och stenen lossade – bara det en lättnad, den var inte en del av urberget. Men sedan vred sig armeringsjärnen och kättingen lossnade.

Vi lade kättingen om stenen, drog och lyfte, men stenen var för bred och kilade fast sig mellan garagefundament och källarvägg. Och när grävskopan försökte rotera den, ja då lossnade kättingen.

Grävskopan bytte till en tandpetare (som en gigantisk, enfingrad klo) och petade och vred på stenen. Vi fick under en kätting, så nu då!

Men samma visa igen. Stenen roterade tillbaka och kilade fast sig. Och nu efterlystes grävskopan, för att lasta nästa flak. Jag och föraren talade lite om låsande kättingar och sprängöglor. Han lovade att komma förbi imorgon igen.
20140808-124015.jpg

Samtidigt har det kommit in två nya offerter, om än att de ännu inte varit hit och tittat, men prisläget är ett annat. Får man vad man betalar för eller?

Marginalerna är små och jag insåg att varje tum kan vara avgörande, så jag gav mig på betongen som hänger ut från garagets sula (till höger på bilden ovan), med spettet. Hård betong, till skillnad från den i husets grund, men bit för bit lossnade. Jag höll på till min högra hand domnade av vibrationerna från spettet när det mötte betongen.

Bilden intill visar på marken som ligger kring huset. Lera som är så hårt och obruten att det utan problem går att göra vertikala väggar i den, utan att det rasar. Ibland är den armerad med sten, från grus till handbollsstorlek, vilka sitter så hårt att du inte vet om du träffat på berg eller bara ännu en sten. Men när leran blir blöt, mjuknar den och tycks kunna hålla vatten för alltid. 20140808-130236.jpg

Här började allt
Föregående inlägg här

Fortsättning följer här

Om DonDoc

Moderator av Absolutman.wordpress.com Filosof, Författare och Forskare.
Det här inlägget postades i Tips i vardagen och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s