Vägen till the Rolling Stones

Vissa låtar och vissa artister fastnar man för direkt.

Så var inte fallet med mig och The Rolling Stones. Stones kom i mitt sikte när jag som tonåring konsumerade allt mer musik och behövde vidga vyerna för att tillfredsställa det behovet.

Stones namn och rykte var inte helt okänt för mig, men jag kunde egentligen ingenting då. Vi talar tidigt 1990-tal. Kanske till och med 1990.

Stones släppte vid den här tidpunkten ett nytt studioalbum, Steel Wheels. Men det albumet var inget som fick mig att fastna, även om jag gav det goda chanser.

Jag och en god kamrat skrev ett skolarbete om Stones och lyssnade på en skiva som vi fick låna från musikläraren. Men det var ändå inget som fångade mig. Goats head soup på 1973 är ingen inkörsport till Stones, man bör vara inbiten fan för att uppskatta den. ”Too slow for many” har jag läst en recensents sammanfattning. Spelade även en kamrats bandinspelning av ”Satisfaction”. Inte heller den satte sig omgående.

Vid ett annat tillfälle stod jag på skivaffären – eller var det på Åhlens skivavdelning – och valde mellan att ge mig in i Stones-träsket eller Aerosmith-träsket. Båda var ju inspirations källor och förebilder för Guns n’Roses som spelades frekvent i min stereo.

Jag valde Aerosmith. Köpte deras ”Toys in the Attic” och blev besviken.

Vändningen kom i och med ett radioprogram. En sympatisk man berättade anekdoter och spelade låtar han gillade, mest från 50- och 60-talet. En dag sade han ungefär så här: ”…’Satisfaction’ i all ära, men jag tyckte att uppföljaren och nästa toppliste-etta var mycket bättre, här är ‘Get off my cloud‘”. Och så spelade han förstås den.

Get off my cloud träffade mig rakt i hjärtat, vilket driv, vilken energi och vilken text! …”don’t hang around, cause two’s a crowd”… mästerligt.

Jag köpte ”Hot Rocks”, en originalsamling med Stones singlar och hits från 60-talet. Inte alla, men flera viktiga. Och sedan var jag fast. Jag läste artiklar, böcker, köpte skivorna en efter en, letade upp VHS:er med officiella videor och mindre officiella inspelningar (tänk på att det fanns en tid då varken DVD och youtube fanns!), bootleg, jag gav mig in på sidospår som soloäventyr och hade verkligen att göra ett tag.

Sökande och samlandet var nog även den en del i det, glädjen över att leta, finna och belönas efter väntan och mödor. Inte som idag, googla, klicka, downloada, klart.

Första verkliga höjdpunkten var förstås 1994-1995 när Stones möttes efter att Keith spelat in Main Offender och turnerat utan Stones och Mick spelat in sin tredje soloskiva 1993. Voodoo Lounge kom ut 1994 och Stones kom till Europa och Sverige 1995. De öppnade hela europaturnén på Stadion i Stockholm. Första gången jag såg dem live, men inte sista (som du säkert vet redan, On Fire här).

Att hitta sina favoriter bland Stones låtar är inte så svårt. Titta på listettorna eller köp en samlingsskiva så löser det sig. Men avslutningsvis vill jag istället ge dig en kort lista med några andra höjdarlåtar, låtar som kanske aldrig var singlar, eller som aldrig spelats live eller bara kommit i skymundan ändå:

Utan inbördes ordning

  • Highwire – studiosingel till Flashpoint 1990. Har aldrig spelats live vad jag vet och texten är en rak höger mot USAs Busch och hans krig mot Irak.
  • Through the lonely nights – ett outtake från 1974. Passion och ångest blandat med magisk känsla i Mick Taylors gitarr
  • Just my imagination (running away with me) – från Miss you 1978. En cover som spelades flitigt live i slutet av 70- och början av 80-talet. Mick sjunger mer inlevelse och Keiths gitarrspel förvandlar den till en äkta Stones-låt.
  • One more shot – en låt helt signerad Keith Richards, så tidslös att den lika gärna skulle ha kunna varit komponerad i slutet av 60-talet, ändå handlar det om en låt från slutet av 00-talet. Keith skrev den, kanske till en tredje soloskiva. Så rullade Stones ut på 50-årsturné och spelade själva in den. Jodå, den USA-turnén hette till och med One more shot.
  • The Worst – inte alls så illa som titeln antyder. Från ovannämnda Voodoo lounge och med Keith Richards på sång. En helt annan vinkel av The Rolling Stones, än låtar som Jumpin’ Jack Flash och Start med up, men som tillför den dimension som ingen (?) vill vara utan. Keith har inte Mick Jaggers röst och det är just där som charmen ligger.

Om One more shot över internet – december ’12

Om DonDoc

Moderator av Absolutman.wordpress.com Filosof, Författare och Forskare.
Detta inlägg publicerades i Tankar och ord och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s