Landeryd sept 2014
Inför det årliga arrangemanget Tågdagarna i Landeryd, hade en grupp tågentusiaster från England beställt en resa på gamla HNJ med ånglok. Den resan skulle äga rum dagarna innan första helgen i september. Då Tågdagarna traditionsenligt äger rum.
E2 1333 skulle ned och möta hämta dem i Halmstad och sedan köra via Landeryd till Värnamo.
Fint väder
Avgång i rätt tid
Kort stopp i Kinnared, ca en mil bort
Så kom ljudet
Ligger bromsen på på tendern?
Är det rälsen som skaver?
Ljudet tilltar
Lager!
Vid försignalen till Torup stanndade vi och ett av tenderaxellagren var rejält varmt.
Oljan var kvar
Vi toppade upp den och kröp in till Torup Bahnhof
En skiftnyckel är allt som behövs för att ta loss kåpan till lagerboxen
Och visst hade lagret smält

Underboxen med olja och smält babbits (den legering som likar smält tenn på bilden) och ovan själva smörjdynan
Nu kändes det kört att kunna köra chartern med ånglok.
Vi minns ju fortfarande när lagret på B3 130 skar och allt arbete med det. Bara att få hem loket var inte enkelt (här)
Vi stod illa till, på ett av genomgångsspåren.
Vi behövde flytta loket några hundra meter förbi växeln och sedan tillbaka på ett stickspår.
Hur gör man det med ett smält lager.
Jo, man kör långsamt, samtidigt som en person går bredvid med smörjsprutan och sprutar olja på axeln. Vilket gick alldeles utmärkt.
Det är här sedan som två saker kan hända
Endera blir folk irriterade och skyller på varandra
Eller så löser man problemet tillsammans
Vi löste problemet
Flera duktiga personer dök upp, domkraft lånades och inspektionen var i full gång
Även lagret på andra sidan på samma axel plockades ut, främst för att kontrollera om det tagit skada av snedbelastning när andra sidans lager smälte ur, men även för att ha en referens på axelns (och därmed lagrets diameter). Det lagret hade också börjat att gå varmt. Felet var det samma på båda sidorna, smörjdynan hade fastnat i nedtryckt läge och smörjningen hade uteblivit.
En delegation åkte tillbaka till lokstallet med lagret, för att jämföra med E2 1184 (läs mer här), om det möjligen skulle finnas en axel med samma diameter på den tendern.
Fel diameter innebär att lagret bara ligger an mot axel med en liten liten yta, något som leder till varmgång det med.
Resten av oss gjorde rent från metallrester i lagerhusen och vaktade loket från obehöriga.
Med en stor portion tur hade 1184 lager med samma diameter.
Och när vi lånade och testade dessa på 1333s axel, så såg det mycket riktigt ut att passa.
Men faktum kvarstod – lager och axlar var inte inskavda tillsammans och bara den allra minsta avvikelsen kan ge ny varmgång.
Tills vi fått ihop loket igen, så hade tågklareraren i Torup gått hem för dagen och skulle inte återkomma förrän tidigt påföljande dag. Vi provkörde lite fram och tillbaka på spåret, men förbi växeln kom vi inte. Åtminstone så hördes inga missljud från lagren, men vi vågade inte ta första tågläget och rusa ned till Halmstad. Det fick T23:an görs ensam.
Så vi bommade igen 1333 och tog nattvila.
Påföljande dag och tidigt tidigt.
Utrustade på påeldningsved återvände vi till Torup.
T23:an avgick mot Halmstad, medan vi eldade på ångloket.

Tändnyckel till ett ånglok. Brädor i fyrboxen och så tänder man en lämplig blandning av trä, olja, trasor och kol på skyffeln och när det tagit sig, läggs det på virket i fyrboxen

Det tar ett par timmar att värma upp ångpannan, trots att det inte hunnit svalna helt sedan gårdagen
Lagom till att trycket krupit över åtta kilo började det bli dags att testa injektorer och allt. Jag vred på kranen för att spola kiken och när jag stängde den igen så small det. Vattenståndsglaset förintades i ett moln av glassplitter.
Det mesta fångades upp av skyddet framför, men en del haglade över mig också. Lyckligtvis fungerade automatavstängningen, en kulventil, så ingen ånga kom ut. Det går fort att få en ångbastu i hytten annars.
Så det var bara att stänga kranarna, ta fram verktygen och E2 1333 var korrekt utrustad med både reservglas och nya färska packningar.

Kiken stängs av med kranarna, så att glaset går att ta bort. Nu var det ju redan borta, men så att det går att sätta dit ett nytt. Det läckte igenom lite ånga ovanifrån.
Att det läckte ånga ovanifrån gjorde det hela lite svettigt när nya vattenståndsglaset stacks i nedifrån och upp. Vinterhandskar gjorde jobbet uthärdligt, men jisses vad de blev varma när det väl läckte igenom!
Största pillret är att glaset ska ”hänga” och inte stå i botten på nedre anslutningen, samt att skjuta på packningen, så att packningen flyttar sig på glaset utan att glaset rör sig.
På med grafitfett på gängorna och dra åt alldeles lagom hårt.
Så är det bara att prova och se om det är rättmonterat eller läcker.
Ganska nervigt att slå om kranarna, ifall något blivit snett, eller fel.
Men icke då, det fungerade så bra så.
Nu inväntade vi tågläge till den lilla banan till Hylte, för en kort provkörning.
Tåget med engelsmännen, det som vi skulle ha dragit från Halmstad, kom indundrande med dubbla T23:or på Torup Bahnhof och de torde ha blivit lite förundrade när ”deras” ånglok stod inne där och sedan åkte iväg utan vagnar. Men skulle provturen gå bra och lagren hålla sig kalla, så var avsikten att kroka på ångloket först i tåget och dra dem till Värnamo.
Vi ångade iväg på den lilla bibanan och fortsättning följer här
Spännande! Jag gillar dina berättelser om ånglok liksom ditt engagemang i dessa vackra tingestar.
Ej heller att förglömma dina pedagogiska redogörelser om ånglokens olika funktioner och deras verkan.