Brand och kinkiga engelsmän – händelserikt med ånglok i Landeryd när E2 1333 möter Ma 876

Inför Tågdagarna i Landeryd 2014

E2 1333 med bytta lager i Torup (här) togs på en tur på banan mot Hylte.

Fortfarande inga missljud från lagren och inte en enda tendens till värmeutveckling. Nu går inte den banan att köra särskilt fort på, men den blev några kilometer i alla fall och vi började våga tro att vi skulle kunna dra de betalande engelsmännen från Torup till Värnamo. Detta meddelades till ledningen, som omedelbart ställde de båda T23:orna längst bak i tåget.

Men de fick vänta en god stund på oss, för vi fick rött ljus vid infarten till Torup. Sandtåget, som nyligen börjat går från Halmstad, istället för som tidigare Varberg, passerade.

Rött ljus vid infarten till Torup. Sandtåget passerar ute på huvudlinjen

Ångloket E2 1333 står still på linjen, men ingen varmgång, bara rött ljus vid infarten till Torup. Sandtåget passerar ute på huvudlinjen

En annan sak som vi började ana, men inte vidden av ännu, var draget i fyren. Eller snarare frånvaron av den. Det var svårt att elda, att få något fjutt på brasan. Och röken kröp ur skorstenen istället för att stå som en plym ur den. Och så fort regulatorn inte stod fullt öppen var det sotare på som gällde, för att få något luftflöde genom fyrboxen.

Sotaren använder ånga som blåses ut genom skorstenen, just för att skapa mer drag i fyren. Normalt sett ska det bara behövas när regulatorn är stängd, t.ex. när man eldar på på stationen, eller när man rullar på linjen. Men här behövdes den även under gång. Vi hade ingen diskussion här och då, för sådan långsam och försiktig körning ger förvisso inte bästa draget från cylindrarna.

Röken ålar sig ur skorstenen och sveper in linjen efter oss

Röken ålar sig ur skorstenen och sveper in linjen efter oss

Medan vi blev kopplade främst i tågsettet och bromsprov företogs, frågade lokförare Jacobsson om vi skulle försöka köra på lite i backarna för att få fart på fyren, inte minst. Det var av omtanke för sin eldare, det är ett styvt jobb speciellt med den mängden vagnar bakom. Det var inte bara chartertåget, utan även restaurang, servicevagn, Spår Tåg i Västs utställningsvagnar, sovvagnar etc. Hur många räknade jag aldrig, men flera. Mitt svar var självklart – vi har en E2:a. Ett godstågslok. Klart att vi drar upp tåget själva. Dieslarna får hänga med där bakom, men vi drar. Okej, tyckte Jacobsson, det blir ju bättre drag i fyren då också.

Så vi gav oss iväg mot Kinnarydsbacken, några kilometer lång och 14 promille – brant med järnvägsmått mätt. Jag eldade. Och det bara brann inte. Jo, precis innan för luckan och i hörnen. Där åt fyren upp kolen med god aptit, men inte längre in.

Och ju mer jag eldade desto sämre blev röken. Röken hjälper eldaren att se hur fyren mår. Vit rök vid lätt körning, grå rök vid forcerad körning, svart rök innebär för mycket kol. Nu fick vi gråbrun rök. Som fortsatt ålade sig ur skorstenen, istället för att resa sig över trädtopparna. Upp kom vi, men vi tappade fart, och dieslarna påstår att de tryckte på så mycket de kunde också. Tro det.

E2 1333 vid lastkajen i Landeryd med engelsmännens chartertåg. Här var växtligheten god och det blev lite väl spännande en stund när det började att brinna under ånglok. Dock var det snabbt släckt med ett par spannar med vatten.

E2 1333 vid lastkajen i Landeryd med engelsmännens chartertåg. Här var växtligheten god och det blev lite väl spännande en stund när det började att brinna under ånglok. Dock var det snabbt släckt med ett par spannar med vatten.

Men vi tog oss till Landeryd i alla fall, där engelsmännen fick sig lunch i representativa lokaler, medan dieslar och transportdelen av tåget växlades undan. T23 119 hängdes dock på längst bak även på det rena chartertåg, till flera av engelsmännens förfäran.

Det ryktas att somliga av engelsmännen stod mellan vagnarna och tittade på buffertarna, för att se om ångloket drog eller om dieseln tryckte på. Också ett sätt att njuta av en resa på.

Sanningen var att ångloket drog, dieseln hängde bara med och på hemresan med tomtåg, var det tvärtom: vi hängde bara med medan dieseln drog i andra ändan. På så vis sparade vi in en rundgång i Värnamo. Men även upp till Värnamo gick det tungt och trots det nu lätta tåget fick lokföraren köra med en fyllnadsgrad inte sällan på 55%. Det är mycket. Och för mig som eldade fortsatte problemen med en fyr som inte var hungrig på kol.

Vi tog oss förstås till Värnamo.
Utan ett enda stopp.

E2 1333 ankommer Värnamo för att släppa av engelsmännen

E2 1333 ankommer Värnamo för att släppa av engelsmännen

Värnamo mötte oss med tre rundnosar och Ma 876

Värnamo mötte oss med tre rundnosar och Ma 876

Och visst var det många av de engelska tågfantasterna som var mycket nöjda också. De kom fram i skaror och tackade oss på loket och fotograferade detaljer på 1333, precis som tågfantaster gör. Och sedan radade de upp sig på änden av perrongen med zoomen på max för att fota Ma 876 och de tre dieselloken.

Bland engelsmännen fanns en yngre kvinna, med namnskylt, som också var fram och tackade oss. Man kan tänka sig att hon var mer arrangör än entusiast.
Hon neg och skakade hand med lokföraren. Som var ren och fin om händerna.
Hon neg och skakade hand med eldaren. Som var oljig och sotig om händerna efter att precis ha smort lagren. Det var en extra bonus.

E2 1333 vid perrong i Värnamo

E2 1333 vid perrong i Värnamo

De nya lagren på tendern skötte sig fint och höll alldeles lagom temperatur. Endast höger vevlager visade viss värmeutveckling. Det förklarades med att det lagret i princip inte slitits in ännu, det var ju nygjutet till Tågdagarna 2013 (här). Men vi skulle bli varse annat bara någon dag senare. Mer om det i kommande inlägg.

Återresan drog som sagt av T23:an, som fick ta i i uppförbackarna, medan vi bara gick med på lättånga för att hålla smörjningen på ångloket.

E2 1333 vid lokstallet efter charterresan

E2 1333 vid lokstallet efter charterresan

Åter i Landeryd.
E2 1333 parkerades för att svalna, sotas och slaggas.
Tanken var nu att elda på B 1312 till tågdagarna och besikta hennes säkerhetsventil påföljande dag. Så skulle det inte bli, då besiktningsmannen avbokade oss i sista minuten, varför E2 1333 skulle få fortsätta tjänstgöringen.

På kvällen kom vi att diskutera lokets beteende.
Både jag och lokförare Jacobson undrade över lokets tillstånd, bristen på flås. Omöjligheten att få ryt i skorstenen. Ingen av oss har någon större erfarenhet av E-maskiner, men så här borde det inte vara.

Glödande fyr och rödglödgat valv ovanför i E2 1333

Glödande fyr och rödglödgat valv ovanför i E2 1333

Fortsättning följer i och med Tågdagarna i Landeryd 2014. Får vi någon fart på E2:an då? Klicka här
Föregående inlägg här

Annonser

Om DonDoc

Moderator av Absolutman.wordpress.com Filosof, Författare och Forskare.
Det här inlägget postades i Normalspårig järnväg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Brand och kinkiga engelsmän – händelserikt med ånglok i Landeryd när E2 1333 möter Ma 876

  1. Jan Ove Johansson skriver:

    Tack för ännu en intressant redogörelse om personalens vedermödor på ett ånglok. Min far var ju
    ånglokseldare/förare i Landeryd på 30- och 40-talet, men tyvärr så intervjuade jag honom aldrig om denna tid då han fortfarande var i livet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s