Sommaren 2015
Frykdalsbanan, som går oelektrifierad från knutpunkten Kil till ändstationen Torsby i Värmland, var en gång i tiden en del av Bergslagernas Järnvägar, BJ.
Detta år var det 100 år sedan den sista biten av banan färdigställdes och BJs tillsammans med hembygdsföreningen i Torsby uppmärksammade det med en heldags ångtågstrafik mellan Torsby och Lysvik. En kringlig, kuperad och naturskön sträcka.
B 1037 vid sjön Fryken, Värmland
Första turen var renoldat ångtåg, med B 1037 i spetsen. Torsby – Lysvik och tillbaka.
Det medan T43 113 bjöd på lite dieselmuller och växling i Torsby.
För att slippa (!) rundgång med ångloket, så häktades T43:an på i norrändan på tåget i andra turen och vi satte av mot Lysvik igen. Det var bra fart på B 1037 och det är en makalöst mycket trevligare maskin att handha än ett E-lok. Mitt tycke, givetvis.
Trots visst misstycke till att dieseln skulle hänga med – vi hann ju gott och väl med första turen, trots rundgång och bromsprov i Lysvik – så skulle det visa sig turligt. För på resan ned mot Lysvik började vattenmatningen krångla för oss och hur vi än uslades, sjönk vattennivån i pannan.
Vi ångade på så mycket tyget höll och var hela tiden beredda att raka ur fyren. Injektorn spottade, gurglade och fräste om vartannat och levererade vatten in i pannan när helst den själv hade lust.
B 1037 i Lysvik
Till Lysvik kom vi, med tomma glas. Vi fick ta beslutet att hänga av ångloket här och låta T43:an göra en solotur tillbaka till Torsby. Allt medan vi jobbade med injektorerna.
Så plötsligt behagade det fungera igen och pannan fylldes upp. Det är rätt mycket kallt vatten som ska kokas och fyren hade nästan falnat. Det blev till att elda stillastående, med sotaren på max, för att få drag genom fyren.
Lysvik är en upprustad station, betongslipers och inte perfekt makadamisering och inte ett ogräs så långt ögat når. Och så ett ånglok på det.
När T43:an kom åter, fick den göra rundgång och vi växlade in oss i andra änden på tåget, med skorstenen mot Åmål. Återfärden var lättånga, T43:an drog i den främre änden och vi rullade med.
Backgång med B 1037
Samhället levde upp, orkestrerat av hembygdsföreningen, men bränslet i tillställningen och jubileet var tveklöst vårt ånglok.
Det var ångloket folk kom från.
Folk med minnen av ånglok i regulär tjänst på Frykdalsbana
Folk som aldrig sett ett ånglok i trafik
Folk som bara sett ånglok som museiföremål
Alla ville se ångloket.
Fotorök – det är ångloket som är motorn i showen
Resten av dagen kördes med B 1037 i ena ändan och T43:an i andra ändan.
Injektorerna var fortfarande inte våra vänner,
men vi tog alla tillfällen som bjöds att köra för fullt och på riktigt,
trots möjligheten att låta dieselloket agera motor och själva bara rulla med med bara lite pyr ur skorstenen.
Någon fara var det aldrig.
Skulle vattennivån i pannan sjunkit för lågt, hade vi bara rakat ur fyren och låtit allt kallna. Det slapp vi dock, men till hemresan tog vi beslutet att koppla ned loket och låta henne rulla med overksam.
Allt med minnet färskt av hur ett kort stopp på linjen inverkar på tidtabellen…
F*n också… hur får vi isär det här nu då?
Kolven är kopplats isär från vevstaken
Det hann bli både regn och mörkt och spöktimme innan båda sidor av ångloket var nedkopplat och vevstakarna låg säkrade uppe på gångborden. Allt gjordes med lokets egna verktyg och några spännband från godsfinkans bra-att-ha-förråd.
Tyngsta jobbet är att manuellt spela upp vevstaken på gångbordet
Vevstaken förankrad på gångbordet och B 1037 redo för att dras hem
T43:an och sedan Ma 403 från Kil drog oss hem odramatiskt.
Härnäst handlade det om att reparera och koppla upp B 1037, för bara några dagar senare skulle hon ut och dra 19 vagnar chartertåg med tyskar, från Göteborg till Öxnered.
Tills dess finns Resan till Torsby och Fjolårets tur på Frykenbanan att läsa
Bästa Absolutman!
Lok har inget kön utan är ett objekt.