Vår sjukvård i förfall

Dalarnas tredje största stad.
Oktober 2016.

Förstahandsuppgifter, en fallrapport.

En medarbetare drabbas av akut gallsten och togs till Falu lasarett.
Invärtes fotografering avslöjade rätt stor sten.
Inga insatser för att försöka spränga den.
Personen får akut Voltaren injektion och skickas hem med recept på Voltaren stolpiller.

Fortsätta smärtbesvär,
fortsatt sjukfrånvaro,
besök på lokala VC, som erbjuder mer Voltaren.

Efter sju dagar krävs läkarintyg för fortsatt sjukskrivning.
Fortsätta smärtbesvär,
som även gett sömnbesvär,
gjorde arbete olämpligt.

Kontakt med lokal VC – ssk förklarar att han måste träffa läkare för att få sjukskrivning, men har ingen att erbjuda. Personen med smärta, som alltså måste gå till jobbet påföljande dag om inte en läkare kan sjukskriva honom, får som svar på ”Snäll hjälp mig, tala om för mig hur jag ska göra” att ta kontakt med kirurgen i Falun, som tog hand om honom akut en vecka tidigare.

Falun svarar ”Nej, det kan vi inte hjälpa dig med, det är VCs sak”
– ”Men VC hänvisade mig till er”
– ”Visst får du komma hit om du har mycket ont”
– ”Visst har jag mycket ont, det är därför jag inte kan jobba. Men jag behöver ett sjukintyg för att jag inte kan jobba”
– ”Det måste VC hjälpa dig med”

VC har sedan lämpligt nog ingen mer tid att svara i telefon, utan hänvisar till jourmottagningen, som öppnar ett par timmar senare. Tilläggas här bör att en jourmottagning ytterst sällan vill utfärda sjukskrivningar.

Här står vi med en VC som inte har kapacitet,
ett sjukhus som inte har kapacitet,
en jourmottagning som inte har kapacitet,
att ta hand om en arbetsför människa, som behövs på jobbet, som betalar skatt och som vrider sig i smärtor och befarar att han måste jobba om 17 timmar.

Jag som personens chef och medmänniska ringer då till vår företagshälsovård.
Vi betalar dyra pengar för vår företagshälsovård och kanske kan någon som kan tjäna pengar vara till hjälp.
Jag ringde och fick prata med en sköterska, låt oss kalla henne för Anna även om hon heter något annat.

Men nej då.
Visst hade de velat tjäna en slant och samtidigt hjälpa oss, men några akuttider hade de inte. Tidigast följande vecka.

Det är då man måste ta till sina kontakter.
Som i detta fall var ju företagshälsovårdens läkare.
Denne gick med på att avsätta en kvart av sin lunch påföljande dag för ärendet.
Jag som chef var dock tvungen att godkänna detta (pengar du förstår) och jag fick tala med hennes sköterska för att få detta registrerat korrekt.

Luren gavs till…
”Hej Anna, nu är det jag som ringer igen! Nu fick jag gå lite bakvägar för att lösa problemet”
Men Anna var inte ledsen för det och lunchläkarbesöket bokades in.

Nästa dag var personen undersökt och sjukintyg utfärdat.
Problemet löst.

Fast det kostade arbetsgivaren 45 minuter av chefens arbetstid och en faktura för företagshälsovård.

Välfärden monteras ned.
Kostnaderna flyttas över från Landsting till enskilda och företag.
Just i detta nu.
I vårt Sverige.
Ska hela Sverige leva?

En rimlig fråga ställdes – ”Varför ska jag bo här i Dalarna och betala mer skatt än jag hade gjort om jag bott i Stockholm där det finns sjukvård att få?”

Vad händer med Sverige och de mindre städerna om alla de friska och arbetsföra flyttar till storstäder eller utomlands?

Annonser

Om DonDoc

Moderator av Absolutman.wordpress.com Filosof, Författare och Forskare.
Det här inlägget postades i Tankar och ord och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Vår sjukvård i förfall

  1. Jan skriver:

    Själv tog jag ut kompledigt 4 dagar för att jag inte orkade bråka med VC för att få läkarintyg på svår hosta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s