iLandsproblem i Tillvaron – Filosofi XIX – Listor, planering och rutiner

Eftersom vi är planerande varelser kan vi inte bara glida runt och gripa en möjlighet när den dyker upp. Vi kan gripa möjligheter som kommer flygande, men vi klarar inte av att bara sitta och vänta på den.

Planeringen och drömmarna är vad som är viktigt. Och för att det ska vara värt att planera och möjligt att drömma, måste det var realistiskta mål och projekt (Läs mer om mål här).

Frågan är om detta inte är kärnan varifrån många rötter utgår. Rötter till träd och buskar som skuggar vårt sinne. Låt mig ge några exempel och konsekvensen:

Du frågade sig själv vad du skulle göra om du blev ofantligt rik, svar: dricka kaffe och ligga på soffan. Du gjorde så, drack kaffe och låg på soffan, men var ändå inte nöjd. Nej, för du dränerades på möjligheter och till viss mån drömmar. Din tillvaro närde inte längre denna kärna.

Jag frågar mig titt som tätt vad jag gör här på andra sidan landet, långt från min familj, när jag inte är nöjd med mitt ”jobb”. För överlevnad är ju inte problemet i Sverige idag. Jo, det går ned till denna kärna. Skulle jag lägga ned detta, så skulle jag inte längre kunna fortsätta planera och drömma om t.ex. ett jobb som lektor. Jag skulle bli berövad på en möjlighet. Snarare är det värre än att inte nå drömmen. Att uppfylla drömmar har vi ju kommit fram till inte är det viktigaste. Verkligheten brukar sällan överträffa drömmen.

Och är det så illa att bli av med en möjlighet? Sannolikt inte. Men det känns så.

Bilprojekten. Förr läste vi Bilsport och planerade. Nu behöver vi näras av att ha grejor på hyllan. Det gör att vi kan planera och drömma vidare. Men att förverkliga? Nä, det vore väl mest jobbigt.

Inkomst. Varken du och jag är pengafixerade eller har ett överdrivet konsumtionsbehov. Ändå är inkomst fruktansvärt centralt. Visst, för utan pengar, lite mer än vad som går åt för att överleva, så kan vi inget göra. Och det dödar drömmar och gör att planering blir överflödig. Och vem vill göra överflödiga saker?

På något sätt tror jag att det genuina lugnet inte kan komma förrän:
– vi uppnått visdomsfasen
– åldern berövar oss på möjligheter till många saker. T.ex. att vi fysiskt inte är kapabla längre. Endast det är giltigt förfall för att inte försöka
– vi är komfortabla med ålderns krav
– vi har gjort vårt bästa för att uppnå drömmar och mål. Dvs, vi kommer inte att upp nå ett lugn på gamla dagar om vi bara sitter framför TV:n och låter tiden gå för att uppnå visdom och ålder. Det är inte bara kroppen som ska åldras, utan sinnet med.

Tänkandets dödssynder, de som leder till dåliga sidor, stickspår och ändhållplatser:

• Grubbleri
• Tankspriddhet
• Tankeflykt
• Negativa tankar
• Synen på sig själv som offer

**

Vi planerar och planerar och vill räkna ut allt i förväg. Livet är som en upptäcksresa och vi har ingen aning om vad som väntar på vägen. Men vi räknar ut vad vi sannolikt kan komma att möta, ett berg – då tar vi med rep, en flod – då tar vi med stövlar, ett hav – då tar vi med flytväst osv. Till slut är ryggsäcken för tung att bära och vi stannar hemma.

Prestation. Vi är uppväxta med att man gör sitt bästa. Jämt och alltid. Att det till och med alltid kan göras bättre. Kanske är det därför jag reagerar med viss förvåning, viss förtjusning, när folk säger ”nu duger det, nu skiter vi i detta”. Det gör att vi lägger för mycket tid och kraft på att genomföra saker bättre än vad som skulle räcka. Och det gör att vi dräneras på tid och kraft.

Det leder till tidsnöd och kraftbrist för allt annat vi behöver göra, det leder till irritation, stress, prestationsångest.

Om genomsnittsresultatet i befolkningen är 5-6, så kanske vi presterar en sjua utan att anstränga oss. Inte i allt, men på det vi företar oss normalt. Men nu vill vi göra det bästa och anstränger oss för att få till en 8:a. Det tar alltså mycket tid och ork. Och blir onödigt bra, för de flesta duger ju 5-6 och definitivt sju. Kan det vara så att vi känner som om vi fuskat om vi presterar den sjua vi lätt gör? Vi ser alltså inte till resultatet utan till hur mycket vi ansträngt oss. För det kan ju ändå alltid bli bättre.

Rutiner
Jag har alltid gillar hösten. Allt lugnar ned sig och kommer tillbaka till sin rytm och gilla gång. Vardagslunket. Hemmavid var mycket rutiner och detta var hårt och inte förhandlingsbart, utan att någon förklarade varför. Alltid samma procedur på morgonen. Alltid mat på samma klockslag. Etc.
Som barn och framför allt tonåring tyckte jag att det stundom kunde vara mycket oflexibelt och gammaldags. Först nu, på mycket senare år, har det berättats varför – en motivering som jag kunnat haft nytta av långt tidigare, men bättre sent än aldrig: Människan mår bra av rutiner, för det spar energi genom att inte behöva tänka på de sakerna som ingår i rutinen, den energin kan istället läggas på roligare problem eller akuta problem som då går lättare att hantera.

Givetvis.

Genialt.

Men man måste komma på tanken eller få den förklarad för sig. Det förklarar sannolikt varför jag tycker bättre om höst än sommar, då går allt tillbaka till sina normala rutiner, vilket lämnar mig mer kraft åt mina egna tankar och gör att jag presterar bättre.

Är inte detta då kanske ett av fundamenten i Fas II (mer om faserna här) ?! Att skapa sig rutiner, att acceptera dem och leva efter dem. Att ha sådan pondus att man kan ta strid för dem och motivera dem i tillfällen av konflikt. Att man har sådan erfarenhet att man skapar hållbara rutiner, som förenklar istället för att själva ställa krav. För när vi ”rutinerar” våra liv, får vi mer tid till att tänka på annat. Kanske en förutsättning för att uppnås visdom, åtminstone så ger det oss möjligheten att göra det tidigare.

**

Grubblerier och planeringsbehov.

Frågan är om det är bra att grubbla? Planera, ja, absolut, men leder grubbleri till något annan än mer grubbleri och dåliga tankar? Kanske är det dags att aktivt motverka grubbleri och ersätta med konkret planering.
Sedan är det svårt att planera, när man inte kan planera. T.ex. om man är beroende av sin andra part och den inte vill planera.
Folk sätts i arbete för att inte fundera för mycket. Fundera gärna, men låt det inte övergå till att grubbla. Märker man när man glider över gränsen?

Fler filosofiska inlägg hittar du här

Annonser

Om DonDoc

Moderator av Absolutman.wordpress.com Filosof, Författare och Forskare.
Det här inlägget postades i Filosofi och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s