En äventyrlig vecka med en Saab i huvudrollen

En gång i tiden hade jag en Saab. Det var en vit Saab 90. Årsmodell 85, modellen hette alltså 90.

Den här historien börjar i Jörpeland, Norge, med att en inre drivknut och medbringare gått sönder, 1995. Jag och en kamrat vid namn Tom Arild bytte det där under vintern, köpte bägge grejorna på Saab i Norge till den förskräckliga summan av 4500 NOK. Att leta på skroten i Norge var inte att tala om – Saab är och var ovanligt i Norge.

På premiärturen gick den som ett lass skit och spydde ut massor med oförbrända kolväten. Det fullkomligen rann igenom bensin. Observera att det bara var drivaxlen vi jobbat med. Jag ställde och ställde på förgasaren, men den gick bara sämre och sämre. Förgasaren dömdes ut. Var på skroten och hittade en Volvoförgasare, en likadan Stromberg, som passade, men reglagen var fel. Startade lika dåligt med den också och gick om möjligt sämre.

Lånade en annan Volvoförgasare av Tom Arild, som bevisat var OK, men den gick fortfarande dålig. Tor, far till Tom Arild, trodde på nya tändstift och dömde ut mina bara för att jag köpt dem på Biltema – märket var Euqym, som Biltema hävdar originalmonteras i flera franska bilar… Med några gamla NGK-stift som gjort 1500-mil i en Golf startade Saaben.

Plockade tillbaka Saabförgasaren och nu gick den fint.

Två dagar efter hade jag en veckas semester och åkte E18 tillbaka till Sverige. Jag skulle besiktiga, det var långt efter ordinarie tid så jag hade körförbud. Samma vecka skulle jagh gå på AC/DC-konsert i Globen med min kamrat Kåla. För att få skyltbelysning till besiktingen hängde jag upp nummerskylten med ståltråd på sin originalplats, över den extra bakre belysningen.

Jag låg på hårt och unnade mig få pausar genom Norge. Jag kom till Larvik precis till sista färjan. Jag betalade och fick order om att köra så fort jag kunde. Det gjorde jag och de förskräckta norrmännen på färjan gjorde teckan att minska farten när jag var nära båten. Jag kom på som sista bil. Tänkte att jag skulle sova den timmen på båten men det blev mest slummer.

Jag körde av bland de första personbilarna, strax efter elva på kvällen. Det var mörkt och polisen hade mobiliserat! Massor med poliser, polisbilar och bussar. Och mörkt. Jag körde på helspänn men de verkade mest vara ute efter lastbilar, så jag slapp igenom. Tur, för helt omedvetande körde jag med helt mörk högersida – min skyltupphängning hade kortslutit den extra bakljuslampan den satt över och därmed bränt säkringen för höger bakljus och höger pos.ljus fram. Men som sagt, de tog mig inte. Och jag var helt ovetande då.

Jag körde mot Sverige. Och sista biten känns det som om man åker någon liten skogsväg med dålig asfalt. Så på en kulle kommer gränsstationen. Man får högst passera i 30 där, men mitt i natten och ingen trafik höll jag väl knappa 50. Troligen såg någon mig, men inte jag dem.
Sedan bredde Sverige ut sig framför mig och det kändes som en enorm lättnad. Vägen bredde ut sig till det dubbla och blev bred, slät och långsträckt – raka motsatsen till den norska rallyvägen. Det kändes som att äntra Autobahn!

Jag höll 110 och tyckte det var alldeles fantastiskt att kunna hålla en sån fart så länge.
Strax efter midnatt hittade jag en parkeringficka, gled in och tänkte stanna för natten. Jag hade precis hoppat in i baksätet för att sova, då blåljus blinkar genom nattmörkret.

Jag sträckte på mig för att se och fick se en polisbil svänga in bakom mig. Jag klev ur och mötte polisen som undrade vad jag gjorde. Jag talade om att jag för trafiksäkerhetens skull skulle sova. Jag fick sitta i polisbilen och de kikade på körkort och i bilregistret. Hmm, Saab med körförbud, tillhörande en Bo Tjernquist i Piteå. Hmm. Min fästmös bil, skriven på hennes far. Och hon var skriven i Rättvik, men vi bodde i Norge.

Hade besiktningstid i Ludvika på tisdag. Jag hade papper på det i handsfacket, vilket man skulle ha, men det hade jag glömt just då. Mycket stönande, men de konstaterade att de inte sett mig köra, men att de skulle ta mig om jag gjorde det. (Då hade jag kunnat trycka papperen i halsen på dem så…) Och de sade att jag skulle ju aaaldrig ta mig förbi Karlstadpolisen, för de var så nitriska så. Men de skulle ialla fall vara schyssta och inte ligga i bakhåll för mig. Sade de. Fast helst ville de att jag skulle ha besiktat i stationen närmast gränsen, men jag stod på mig och menade att man fick besikta vart man ville och jag gillade att besikta där jag var van – hemma. Ha, vilket skämt! Gilla att besiktiga i Ludvika! Men det visste ju inte de.

Jag sov till halvfem, åt frukost och fortsatte. Karlstad var helt dött, inte en polis! Ulf, min blivande hustrus bror, klev alltid upp tidigt, så jag ringde honom och hann på honom strax innan han skulle iväg och träna (!). Svängde in till honom i Karlskoga på en kopp kaffe (!!) innan jag fortsatte.

Jag skulle till Eskilstuna till Kåla, vi skulle på söndag (detta var lördag) till Globen. Jag ringde och ringde dit, men ingen svarade. Så jag ringde Sme’backen och där var han. Det var bara att lägga om kursen norrut mot Ludvika. Jag var då i Arboga. Jag hittade en en liten smal, men skoj, väg som letade sig ut på RV 60, i höjd med Lindesberg. Där gick det undan. Jag fick draghjälp av en nyare Volvo, som jag räjsade med.

Och jag var hemma till halv elva och fick fika av min mor. (Kåla och jag åkte med hans Passat till ”Kulan” dagen efter och fick uppleva AC/DC).

På måndagen började jag jaga en verkstad som kunde se över Saaben. Blivande frun ville det, hon var hemskt trött på att bilen krånglade. Statoil i Borlänge var enda som kunde med så kort varsel. Körde dit den på måndag eftermiddag, fick skjuts hem av min far som lämpligt nog varit i Falun den dagen. Hämtade den på tisdagen, ditskjutsad av farfar. De hade ställt och kollat lite, inte åstadkommit något särskilt, men CO stod lagligt och så.

Åkte så till Mekonomen och köpte avgassystem, komplett ända framifrån grenröret. Skulle köpa 2” och bygga själv, men då hade de allt utom den oumbärliga skarvmuffen från original till 2”, så det blev ett komplett original. Tidigt på onsdag morgon åkte jag till farfar och vi bytte systemet. Det gick ganska smärtfritt, sånär som på att det saknades två klämmor, men det fanns på OK. Det gamla systemet var tvärslut. Det lät inte riktigt så, men det var sotigt av läckage i alla skarvar, inklusive hela längsgående svetsen på ljuddämparn.

Klockan ett var vi färdiga, det blev en snabb middag och sedan åkte jag till besiktningen i Ludvika, hade tid klockan två. Det gick bra så när som på CO – 8,0 (!) och nära körförbud! Körde hem till till mor och far och bilen gick allt sämre. Det bara flödade igenom bensin. Väl hemma gick den knappt längre.

Lånade Venton (ja den Vento som min bror numer kör och svetsar på) och for till Saabexperten Jan-Erik. Han kände igen symptomen, menade att det var något i förgasaren som lossnat och låg löst. Då kunde de gå helt bra ett tag och sedan bete sig som Saaben just gjort. Och det skulle bara bli sämre, det gick inte att ta sig in och fixa felet utan det var bara att byta.

Åkte ut till skroten i Gonäs, Hittade två olika förgasare, från 99:or. Valde den ena, pris 250,-, åkte hem och sedan tillbaka igen för att köpa den andra, i reserv

Bytte förgasaren, skruvade ned något och åkte på drop-in ombesiktning. CO 0,5. Allt grönt. På lördagen åkte jag de dryga 100 milen tillbaka till den norska västkusten, utan större incidenser.

Tog vägen över Oslo, stannade för att sova på ficka efter vägen, där det var mörkt, men det var för mycket trafik, så jag åkte vidare till en större rastplats, sov 4,5 timmar, innan jag frös så mycket att jag inte kunde sova mer. Då klev jag upp, drack två koppar te och fortsatte. Kände mig riktigt pigg, solen var uppe och nästan ingen trafik. Då gick det undan. Jag var framme i Jörpeland vid två – långt innan någon förväntade sig att jag skulle komma.

Konstigt nog var jag aldrig rädd eller bekymrad, oroad att inte hinna eller lyckas.

Saaben som fungerade som flaggskepp i flottan en tid, här avställd strax innan försäljning

Ps efter Saaben blev det en Audi, en Audi, en Audi och ännu en Audi…